Det kom som ett slag i magen, ett knivhugg i hjärtat dagen då min mamma berättade att pappa inte skulle överleva dagen, det gick inte att rädda honom, alkoholen hade slitit så på hans organ att kroppen inte längre orkade fortsätta. Allt kom så fort, skulle jag aldrig mer få träffa min pappa? Skulle jag aldrig mer få känna hans starka armar om sig, aldrig höra hans röst igen, aldrig?
Jag försökte att förneka alltihop, det kunde inte vara sant! Var det verkligen min pappa dom pratade om? Nej det fick det inte vara!

Det tog dagar för mig att verkligen förstå vad som hade hänt, att det faktiskt hade hänt på riktigt. Jag visste inte hur jag skulle reagera, ja fick ofta panik, visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara sätta mig och skrika ut all smärta, istället började jag skära mig mer än jag gjort innan för att få ut mina känslor och agritioner. Det var mitt sätt att hantera allt på även om andra inte förstod.

Ju mer tiden gick ju mer accepterade jag sanningen, men fortsatte att skära mig. Att skära var befriande från alla känslor och smärta, det blev till en besatthet. Jag kände mig trygg med rakbladen, dom skulle aldrig svika, aldrig lämna mig så som pappa gjort, dom fanns ju alltid där för mig när jag behövde tröst. Jag klarade allt ensam.